Boystory

Del 1; Musikern.

Ni vet den där ful-söta killen som gick i musikklassen på högstadiet? Han som såg blyg ut nästan jämnt och som på något sätt alltid verkade lite frånvarande. Konstant omgiven av tjejer. Inte för att han var populär, utan för att just musikklassen bestod av 90% brudar. Och "alla killar i den klassen spelade fiol". Trodde man då iallafall. Och en musikkille stod inte speciellt högt upp på önskelistan.
Förrän han drog av något snyggt gitarrkomp på någon julavslutning. Fast, tillochmed då så tittade de flesta på den där vrålbegåvade tjejen som sjöng solo.
Sedan började man gymnasiet, och lite beroende på vilken typ av gymnasium det var så började musikern särskilja sig ytterligare. Var det ett mycket estetinriktat sådant, så blev han säkerligen mer och mer "märklig"...klippte håret i mystiska, långa frisyrer (eller klippte det inte alls...för det gör inte Slash) hade t-shirts med svåra budskap och hängde med (de ännu konstigare) bild-esteterna i något hörn. Han syntes fortfarande lite töntig, eftersom han nästan alltid hade med sig en instrumentformad väska eller en bunt med noter, var han än befann sig.
På mindre "konstnärliga" skolor syntes han kanske inte på det sättet. Snarare skiljde man ut musikern på hans trasiga jeans , ELLER hans tvärtom VÄLDIGT propra kläder. Fortfarande omgiven av sina klasskompisar, mest tjejer och inte sällan med en freestyle i öronen.
Men det var under gymnasiet han klev fram på riktigt. Antingen så startade han och hans kompisar ett band. Ett band som spelade (covers) på lokala hak och/eller syntes i skolan när alla andra gick hem, "för de skulle repa".
Sen sjöng han på en skolavslutning, eller så dök han oväntat upp på någon sommargrillning och hade med sig sin gitarr. Svårt att motstå.
Han verkade så snäll gentemot alla andra och verkade faktiskt vara så mjuk som hans röst lät.
Han lyssnade inte på komersiell musik, visste alltid var undergroundspelningarna höll hus och vem man skulle prata med för att få komma dit. Han poppade till sig (klädmässigt) och steg i status för varje gymnasietermin.
Han ville satsa på musiken efter skolan. Han gjorde det, och fick han inte något stipendie eller kom in på typ Rytmus, så försökte han iallafall tills det inte gick längre (detta berättar han gärna i efterhand). Lyckades han inte så fortsatte han åtminstone med sitt band. Eller sin egen studio, där han gör dansmusik a´la P3.
Han är idag lite mystisk och introvert, men fortfarande med samma charmiga, sneda leende, samma förmåga att underhålla med det han gillar bäst. Det har hänt att han hängt i skivaffärer och lyssnat på skivor, fastän han VET att han inte ska köpa något. Eller kanske i någon musikaffär, "bara för att känna lite på instrumenten".
Han är killen som kan lyckas med att skicka en låt till dig (som bara är sååå du) utan att det blir cheesy, därför att det han väljer passar liksom perfekt in på dig...eller er tillsammans...eller ja.
Och hur svår han än försöker vara och hur tradigt det än blir att lyssna på all fakta om alla band som ingen (förutom han) känner till, så vet man ändå direkt när man ser honom att "där går en konstnär". Och fick han en remastrad version av sin favoritskiva i present, så började han gråta lite.
I vissa fall har den musiker som aldrig slog igenom med sitt instrument/sitt band/sin egenkomponerade musik och som tappat sångrösten efter alla vrål på obskyra konserter sadlat om till viss del och blivit DJ. Självklart.