Felkälla

Ja, alltså...

jag bor ju inte där längre... på västkusten - i Halmstad längre. Och just nu står det till på det sättet att det är oskönt. Som fan. Jag vill åka ner till Hin Håles hemstad och flyta med, jag vill ladda inför sommaren på tylösand, jag vill välkomna min hus- strandskata och jag vill nästan tillochmed städa upp uteplatsen inför sommaren. Varför? Jo, för just nu är allt ett jefla helvete, Jag saknar folk så pass att det gör ont, jag får inte ens ett "nöja sig-just nu-jobb" och jag känner mig dessutom tjock och ful. Välkommen liksom. Två bra saker är dels att jag får vara i stallet igen, vilket naturligt tar av nästan allt dåligt och så självklart att jag åker till sydafrika på söndag.

Jag blir tydligen dum i huvudet av att ha kommit tillbaka dock. För allt kommer tillbaka... Och jag kan inte ens låtsas vara vvuxen....

Over and Out

Att sälja eller inte sälja

Jag vet att många som läser min blogg skiter i AIK, och vad som händer därikring.

då är det här inlägget inte för dig, så läs inte då...

Så här ligger det till; Sveriges största (och snyggaste) klubb är i brygga. Vi har inte mycket mer att skryta om än att Milosevich (stavas?) har skrivit på. DET är säkerligen viktigt, men ryktena kring Mohamed Bangura tenderar bli viktigare, såklart.

VI (vi, som AIK) har inte råd att sälja sådana spelare. Visst, han gör mål... Ja, han spelar snabbt och smart, ja visst fixar han frilägen... HAN är en otrolig fotbollsspelare, men det är inte därför vi inte ska sälja.

M.Bangura har ngt. som fattas (och ofta fattas) i AIK - viljan, kaxigheten och förmågan att få igenom den i spel. Pontus är duktig (och ska vara kvar), Viktor skjuter utav bara helvete, och hade vi haft CH fortf så visst.

Men, vi kan inte sälja Bangura nu. även om vi får "25 miljoner", av den enkla anledningen att han behövs i laget. Bangura var den största anledningen till att vi inte åkte ur förra året. Vi kan ha tokigt bra backar, sonic-mittfält men, har vi inte anfallare så har vi inget.

Den felande länken

Det må vara så att jag "blivit gammal". Förmodligen. Förhoppningsvis har jag blivit lite visare i kombination med den åldern.

Kvarstår gör ju dock det faktum att jag inte kan vara hemma hos en kompis till efter kl. 22 utan att tycka det är obehagligt att gå hem. När jag var 20 skrattade jag åt folk som trodde att " det var farligt" att gå från svampen till vasastan ensam, och promenerade vägen hem lika kaxigt varje gång. och... INGET HÄNDE! Jag hade ju lika gärna kunnat haft "otur" någon av alla de gångerna och träffat på helt fel person. Jag visste, men jag förnekade.

NU (vid 24), är jag en regelrätt kärring ...jag försöker minnas reg.nummer på bilar, signalement på allt och alla jag möter, jag vill att folk som sett mig på min väg hem ska minnas att de såg mig, och jag vill att alla vänner som går hem innan mig från något "hör av sig när de kommer hem" osv. Samtidigt inser jag att det ju inte spelar någon roll... anfaller ngn mig ensam så ska det mycket till för att jag ska kunna avvärja överhuvudtaget. För att någon ska reagera bör jag snarare skrika "det brinner" än "hjälp", och ska jag undankomma våld bör jag ha gått kurs i hantering av övergrepp.

Jag hatar att vara rädd och orolig.

Men, en sak jag tänker ännu mer på är hur det är att vara (det allra vanligaste alternativet) "En vanlig kille på väg hem" Jag får ångest bara av hur många gånger jag VET att jag antagit någon som farlig, som förmodligen bara ville hem, precis som jag. Jag har hört många historier från mina genomvänliga manliga vänner om hur tjejer varit uppenbart rädda för dem "på vägen hem". Jag hatar det. Samtidigt är det vad som känns "smart" och "rätt" för oss ofta, för vi är rädda... inte för alla män, för vad som kan hända OM vi möter fel man på vägen hem.

Over and Out