Felkälla

Ja, alltså...

jag bor ju inte där längre... på västkusten - i Halmstad längre. Och just nu står det till på det sättet att det är oskönt. Som fan. Jag vill åka ner till Hin Håles hemstad och flyta med, jag vill ladda inför sommaren på tylösand, jag vill välkomna min hus- strandskata och jag vill nästan tillochmed städa upp uteplatsen inför sommaren. Varför? Jo, för just nu är allt ett jefla helvete, Jag saknar folk så pass att det gör ont, jag får inte ens ett "nöja sig-just nu-jobb" och jag känner mig dessutom tjock och ful. Välkommen liksom. Två bra saker är dels att jag får vara i stallet igen, vilket naturligt tar av nästan allt dåligt och så självklart att jag åker till sydafrika på söndag.

Jag blir tydligen dum i huvudet av att ha kommit tillbaka dock. För allt kommer tillbaka... Och jag kan inte ens låtsas vara vvuxen....

Over and Out

Att sälja eller inte sälja

Jag vet att många som läser min blogg skiter i AIK, och vad som händer därikring.

då är det här inlägget inte för dig, så läs inte då...

Så här ligger det till; Sveriges största (och snyggaste) klubb är i brygga. Vi har inte mycket mer att skryta om än att Milosevich (stavas?) har skrivit på. DET är säkerligen viktigt, men ryktena kring Mohamed Bangura tenderar bli viktigare, såklart.

VI (vi, som AIK) har inte råd att sälja sådana spelare. Visst, han gör mål... Ja, han spelar snabbt och smart, ja visst fixar han frilägen... HAN är en otrolig fotbollsspelare, men det är inte därför vi inte ska sälja.

M.Bangura har ngt. som fattas (och ofta fattas) i AIK - viljan, kaxigheten och förmågan att få igenom den i spel. Pontus är duktig (och ska vara kvar), Viktor skjuter utav bara helvete, och hade vi haft CH fortf så visst.

Men, vi kan inte sälja Bangura nu. även om vi får "25 miljoner", av den enkla anledningen att han behövs i laget. Bangura var den största anledningen till att vi inte åkte ur förra året. Vi kan ha tokigt bra backar, sonic-mittfält men, har vi inte anfallare så har vi inget.

Den felande länken

Det må vara så att jag "blivit gammal". Förmodligen. Förhoppningsvis har jag blivit lite visare i kombination med den åldern.

Kvarstår gör ju dock det faktum att jag inte kan vara hemma hos en kompis till efter kl. 22 utan att tycka det är obehagligt att gå hem. När jag var 20 skrattade jag åt folk som trodde att " det var farligt" att gå från svampen till vasastan ensam, och promenerade vägen hem lika kaxigt varje gång. och... INGET HÄNDE! Jag hade ju lika gärna kunnat haft "otur" någon av alla de gångerna och träffat på helt fel person. Jag visste, men jag förnekade.

NU (vid 24), är jag en regelrätt kärring ...jag försöker minnas reg.nummer på bilar, signalement på allt och alla jag möter, jag vill att folk som sett mig på min väg hem ska minnas att de såg mig, och jag vill att alla vänner som går hem innan mig från något "hör av sig när de kommer hem" osv. Samtidigt inser jag att det ju inte spelar någon roll... anfaller ngn mig ensam så ska det mycket till för att jag ska kunna avvärja överhuvudtaget. För att någon ska reagera bör jag snarare skrika "det brinner" än "hjälp", och ska jag undankomma våld bör jag ha gått kurs i hantering av övergrepp.

Jag hatar att vara rädd och orolig.

Men, en sak jag tänker ännu mer på är hur det är att vara (det allra vanligaste alternativet) "En vanlig kille på väg hem" Jag får ångest bara av hur många gånger jag VET att jag antagit någon som farlig, som förmodligen bara ville hem, precis som jag. Jag har hört många historier från mina genomvänliga manliga vänner om hur tjejer varit uppenbart rädda för dem "på vägen hem". Jag hatar det. Samtidigt är det vad som känns "smart" och "rätt" för oss ofta, för vi är rädda... inte för alla män, för vad som kan hända OM vi möter fel man på vägen hem.

Over and Out

Bara lite till...

Jag har nog någon form av mani.

Idag tänkte jag att jag "bara skulle dammsuga av lägenheten lite" sådär inför julledighet osv.

Mitt problem vid städning är att jag är totalt inkapabel att "bara göra lite".

När jag väl börjat göra en sak får jag panik om jag lämnar resten till senare tillfällen, för i mina ögon så ser det då ÄNNU skitigare ut än när jag inte städat alls. Rent golv + oavtorkade ytor = mardröm.

Jag antar att det här är vanligt bland många, så jag är inte alltför orolig. Men det liksom förstör tidsplaneringen rätt ofta, speciellt som jag inte KAN förmå att lära mig att jag verkligen aldrig kommer klara av att "bara dammsuga lite".

Idag; dammsög hela lägenheten, men då såg jag någon mystisk fläck vid matbordet, så jag var tvungen att moppa. Innan jag moppar dammtorkar jag alltid alla ytor, alltså var det ett till måste. När jag hade moppat överallt utom i badrummet klev jag in där. Då inser jag att det är lönlöst att moppa rent golvet där om jag inte skrubbar lite kakel, torkar av det rostfria... och sedan... ja ni fattar.

Jag är så hopplös. Det är hursomhelst tur att jag städar av köket så ofta som jag gör, för annars hade jag inte skrivit det här förrän om någon timme. Suck.

Vi behöver ju inte låtsas om att ni är tokintresserade av ämnet "Klara städar", men inlägget är mer än fingervisare för min karaktär tror jag.

Over and Out

Krämphävande

Jo, bara ett icke-inlägg räckte för att jag skulle sätta igång igen.

Jag läser (som vissa vet) inte program längre, utan lösa kurser. Dessa valde jag i våras och valen var baserade på vad jag trodde kunde styrka min utbildning och/eller vara en tillgång i det yrkesliv jag hoppas på. Under hösten har jag bockat av Projektledning 1 och Entreprenörskap. Kvar har jag Projektledning 2 (som tyvärr inte alls håller samma klass som delkurs 1) och så Ledarskapets Psykologi.

Det är den sistnämnda som håller mig hyfsat studiemotiverad just nu. En alldeles fantastisk kurs. Intressant ämne, bra uppbyggnad, och otroliga föreläsare.

I veckan hade vi föreläsning kring Kvinnligt ledarskap/ Kvinnor som ledare.

Jag var helt på tårna hela föreläsningen, kunde inte låta bli att kommentera så fort utrymme gavs och ville verkligen suga upp information samtidigt som argumenterar-Klara vaknade och ville ut.

Jag ska absolut inte gå in alltför djupt i det här ämnet då jag känner att det skulle låta pretentiöst och förmodligen bli alldeles för långt. MEHN!

Vi diskuterade studier kring huruvida ambitiösa tjejer hellre söker sig till arbetsplatser där det finns många kvinnor på "höga poster". Och där väcktes diskussionen (igen) kring huruvida företag, för att locka till sig fler ambitiösa unga kvinnor bör kvotera in kvinnor i styrelser/ledningsgrupper osv.

Många tyckte det.

Jag känner lite såhär (det må vara korkat och kanske självdestruktivt) men, jag skulle faktiskt inte vilja ha ett jobb, oavsett om det var på ledarposition varken FÖR att jag är kvinna, eller TROTS att jag är det. Jag vill ha ett jobb för att jag passar bäst till det. Visst kan man resonera så att "tar man ett jobb som man bara får för att man är kvinna så har man ju en fot inne och kan visa vad man kan sen". Kanske ...fast jag tänker att det jag lagt ner i kalasbetyg i gymnasiet, lite drygt tre års studier på högskola och allt övrigt jag har i mitt CV och det personliga intryck jag kan ge vid en intervju ska räcka, vare sig jag heter Klara eller Klas.

Jag misstänker att mina frivalda kurser och min valda inriktning (Strategisk kommunikation) skvallrar om att jag gillar ledarpositionen. Ja, det gör jag. jag vill vara med där uppe. Men inte för att jag är kvinna. För att jag vet att jag är bra.

Over and Out

Ångesten

Japp. Den.

Jag har inte skrivit på vad som känns som evigheter. Det tycker jag inte om. MEHN (tänk Tony) Nu när jag väl vill skriva igen vet jag inte var jag ska börja.

Skriva krönikor? (om vad isåfall?)

Tankar

Reklamhat

Händelser

Jag vet inte. det känns sjukt rörigt på hjärnkontoret, och skulle vara skönt att städa ut lite hit.

Vad tycker ni, ska jag? ska jag inte?

Over and Out

Vi gillar olika...

... Men om du gillar vissa saker så ska alla ha att göra med det, och du ska få höra det!

(Det här är alltså inte ett partipolitiskt ställningstagande, endast ett försök till uttryck av en åsikt)

JA, jag tycker också att det är otroligt olyckligt att SD lyckades ta sig in i riksdagen i söndags. Dock så är ju det här ett direkt resultat av vad Svergies befolkning via ett demokratiskt val har bestämt sig för. Är det fel? Jag håller åtminstone inte med just det partiet efter det att jag läst mig in (lite, så mycket jag klarade innan jag mådde lite illa) på deras politiska agenda. Partiet i fråga har många punkter som jag tycker är rent idiotiska. Jag blev besviken när ja såg siffrorna redan vid ValUn. Så.

Men, så här är det. Enligt mig är en av de finaste sakerna med att bo och leva i Sverige just rätten till demokrati, och rätten till att ha en egen åsikt OCH DÄRMED INTE BLI FÖRFÖLJD; HOTAD ELLER PÅ NÅGOT SÄTT DÖMD för denna. Det skulle man ju nämligen kunna klassa på samma sätt som om någon blev uthängd eller förföljd för sin religion eller sexuella läggning. Därför menar jag att hackningen på SDs medlemsregister, alla FB-statusar/twitterfeeds som sa "röstade du på SD kan vi sluta vara vänner" och häxjakten i övrigt blir ett hån mot just den här fina rättigheten.

Istället för att agera just på det sättet tänker jag försöka (och uppmana andra) till att inte avvisa/förfölja/hota någon som är av annan åsikt (oavsett det är SD eller bara ngt annat) utan istället uppmuntra till hälsosam diskussion kring åsikter, för det är på det sättet som man lyckas "vinna" och visa att just ens egen åsikt/argument är det bättre, eller kanske rent av kan skjuta ner dumma/krängda/ogenomtänkta argument.

Så tycker jag. Ni får tycka vad ni vill om både det och allt annat.

Over and Out