Kvarstår gör ju dock det faktum att jag inte kan vara hemma hos en kompis till efter kl. 22 utan att tycka det är obehagligt att gå hem. När jag var 20 skrattade jag åt folk som trodde att " det var farligt" att gå från svampen till vasastan ensam, och promenerade vägen hem lika kaxigt varje gång. och... INGET HÄNDE! Jag hade ju lika gärna kunnat haft "otur" någon av alla de gångerna och träffat på helt fel person. Jag visste, men jag förnekade.
NU (vid 24), är jag en regelrätt kärring ...jag försöker minnas reg.nummer på bilar, signalement på allt och alla jag möter, jag vill att folk som sett mig på min väg hem ska minnas att de såg mig, och jag vill att alla vänner som går hem innan mig från något "hör av sig när de kommer hem" osv. Samtidigt inser jag att det ju inte spelar någon roll... anfaller ngn mig ensam så ska det mycket till för att jag ska kunna avvärja överhuvudtaget. För att någon ska reagera bör jag snarare skrika "det brinner" än "hjälp", och ska jag undankomma våld bör jag ha gått kurs i hantering av övergrepp.
Jag hatar att vara rädd och orolig.
Men, en sak jag tänker ännu mer på är hur det är att vara (det allra vanligaste alternativet) "En vanlig kille på väg hem" Jag får ångest bara av hur många gånger jag VET att jag antagit någon som farlig, som förmodligen bara ville hem, precis som jag. Jag har hört många historier från mina genomvänliga manliga vänner om hur tjejer varit uppenbart rädda för dem "på vägen hem". Jag hatar det. Samtidigt är det vad som känns "smart" och "rätt" för oss ofta, för vi är rädda... inte för alla män, för vad som kan hända OM vi möter fel man på vägen hem.
Over and Out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar