tisdag 20 april 2010

Boystory

Del 3; Sportfånen

I lågstadiet var det ju inte speciellt intressant vad killarna gjorde på rasterna, förvisso. Då hade man fullt upp med att leka häst, eller viska hemligheter till bästisarna, eller öva danssteg till senaste VoxPop-videon. Däremot så började det redan då (om inte tidigare) - den där sortens kille som man så gärna ville hänga med hade inte riktigt tid. På rasten spelar man fotboll. Eller innebandy. Varenda ledig minut skulle det sportas, och helst fick inga tjejer vara med. Oavsett om man hade fått det hade man nog inte riktigt vågat...jag menar man vill ju inte vara dålig om man ska flörta. Inte då iallafall. På den tiden var inte heller "killarnas sporter" intressanta, utan det som gällde var ju hästar,hästar,hästar. Och så lite dans (alltid balett till en början). Allteftersom man blev äldre ville man dock smygkika lite på killarna när de sportade. såväl på rasten som efter skolan. Han den där med busluggen hade ju alltid en massa träningar och läger och turneringar, så skymten man fick var ju i skolan. IBLAND om man hade tur så bodde en sån kille i närheten, och då kunde man ju gå promenader och "råka" gå förbi när han övade på bolljonglering, tennis mot en garageport eller så. Någonstans i högstadiet så vågade man sig tillochmed (ibland) till lokala matcher som just HAN och hans lag spelade, vilket inte sällan fick honom och hans polare att laja lite extra och vara lite "tuffare" än vanligt...fast det fattade man ju inte då. Man trodde att han alltid var sån. Lagets cooling, klistret på något sätt. Om han senare såg en i skolan så kunde han gå förbi och prata lite väl högt om den där matchen som du varit på...och kanske om när nästa är. Han tog idrottslektionerna i skolan som ett skämt när det gällde "hans sport", eftersom han uppenbarligen var sååå mycket bättre än att öva passningsspel med amatörer i olikfärgade västar. Istället för att tycka att det var ganska så drygt av honom så blev man lite generad och höll nästan med honom.
Långtifrån alla sportkillar fortsatte med sin "hårda" idrottssatsning när de började i gymnasiet, eftersom det var i den åldern som de började intressera sig för fester och öl. En tapper skara fortsatte dock, varav vissa satsade stenhårt vidare på idrotten och därmed sällan syntes på ungdomsfyllorna vid sjön, medan andra gjorde försök att kombinera. De senare ofta med allt mer dalande idrottsresultat, däremot högre social status. Det är heller inte ovanligt att han fick i uppdrag att börja träna ett av knattelagen inom den gena klubben. Något som absolut inte går att stå emot, snygga killar som är snälla mot små kids.

Han fortsatte ju dock att vara en fotbollskille/innebandykille i dina ögon. Han hade ju nämligen talang nog att bli proffs, han bara "valde något annat". Jo jo. Den sanna sportfånen fortsätter ju älska sin sport, även om det idag "bara" rör sig om fotboll i div.5, eller kompisinnebandy med killgänget/företaget. Han kommer liksom inte släppa det, och det gillar vi ju. Oavsettnär han slutade med sin sport (det här kan också ha avgjorts av en "förjävligt tråkig skada") så är han självklart expert på sin gamla sport, han kan berätta allt, döma bättre än domarna i VM eller Champions League, och "hade han bara fortsatt" så... Inte sällan så känner sportfånen (fotbollsvarianten) någon som fortfarande spelar fotboll på högre nivå (läs; som inte föll för grupptrycket och började kröka, skadade sig eller tappade intresse). I det fallet kan man inte se en match med det laget som den personen tillhör utan att få höra " Haha, precis sådär var han när vi spelade ihop också. Jag snurrade upp honom VARENDA träning" Men det gör inget. För vi gillar dem ändå. Grusplan som Camp Nou, bara kör!



Over and Out

1 kommentar: