Message to the one you love

Jag kan inte sova. verkligen inte.
Anledningarna är många, men den senaste (och kanske mest irriterande) är just som i tidigare inlägg skvallrar om - upplysningar via sociala medier.
"Stretch is now in a relationship"

Nej.
Vad i h-e!? Det ska liksom inte vara så. Han ska inte vara med någon. Han ska vara ensam, dark n´twisty. Ska han prompt vara med någon så....ja då skulle han sagt det för länge sedan.
God damnit. Egentligen så vill småjävulen i mig höra av mig till objektet för det här förhållandet och säga att "Han kommer alltid ha ett speciellt öga för mig, bara så du vet" Det gör jag naturligtvis inte. för så gör man inte. speciellt inte om man vet att det vore ett dödsdömt drag. lite som att ställa sig i schackmatt. Jag avstår.

Och jag ska inte ens varken säga eller tycka så. Men på avstånd har man råd att reagera starkare. eller? Snart kommer det ny krönika hursom, ska bara samla mig efter den "glada nyheten"


Over and Out

Att leva SOM sociala medier...

Jag tänker ibland på hur mkt man får reda på om människor endast och enbart genom sociala medier, såsom Facebook, twitter och liknande.
"har du sett at de gjort slut?!.. Jo, det är sant - jag såg det på facebook"
Lite skrämmande, men dock sant. Alltså fick jag en idé...

OM jag går ut i helgen funderar jag på att göra det "facebookstyle". Med det menar jag att om jag ser någon/något jag gillar så ska gå fram till personen/objektet/situationen, trycka på den/det med pekfingret och högt säga "LIKE!"
Vad tror ni?

Over and Out

Boystory

Del 2; Leksaksjunkien

När jag började i skolan så var det inte så vanligt att kids blev diagnostiserade med bokstavskombinationer. Tur var väl det, för hade jag vetat vad det var och hur det kunde definieras, så hade jag nog misstänkt att många pojkar i den direkta närheten hade haft just "någon bokstavssläng". Naturligtvis var det ju inte så. De pojkarna var bara i det tidiga stadiet av vad man kan kalla "leksaksjunkien". Ni vet vem han är. Prylar. Leksaker.Aktiveringsverktyg.
Den här killen var liksom inte störig egentligen, men han skulle hela tiden aktiveras, hela tiden finna stimulans. Han kunde mycket väl vara "lugn" utåt, dvs. inte skrikig och jobbig vid första anblicken. Värre var det när han skulle sitta still. Aktiveringen gällde i regel inte sport. (Han kommer senare) Nejdå, han ville hålla på med prylar. BMX-cyklar, Leksaker, sådana grejjer.
Förmodligen var han en handfull för lärare i allmänhet, fastän han inte var den som skrek och levde om. Förutom på alltför långa lektioner. Ju äldre han blev och kanske framför allt ju bättre koordination han fick, desto fler leksaker. Inlines, Skateboard you name it. Leken blev intresse. Han satte igång med det mesta han kunde. Och så skaffade han inte bara fler och fler, utan BÄTTRE och BÄTTRE prylar. Och, även om nästan alla skulle komma undan med en skateboard i högstadiet, så var han en av de få stolta över att ha med sig sin leksak även till gymnasiet. Ville man umgås med honom så fick man vara beredd på att hänga på någon parkering vid en hemsnickrad ramp. Eller kolla på när han och de andra junkiesarna spelade streethockey. Eller bygde hopp. En ständigt fokuserad kille. På att sätta nästa trick, eller hoppa högst eller lära sig det där speciella stuntet. Helst av allt så skulle han vilja vara professionell skejtare. Eller surfare. Riktigt skillad med sina leksaker, vilket ledde till att han tillslut imponerade på dig. Eller lärde dig åka snowboard på skolresan till fjällen. Ju äldre han sedan blir desto fler blir leksakerna, men också mer avancerade. Tekniska prylar smyger sig in i hans intressespan. Coola musikspelare, speciella portabla högtalare. THE iPHONE! Han gillar sina leksaker helt enkelt (go figure). En positiv grej med det där lekfulla är att han oftast är en avslappnad kille med barnasinnet kvar. (För vissa skulle man ju kunna tänka sig att det kan bli lite tröttsamt med ett stort barn...inte för alla dock, inte de "som kan hantera det") Hur han ser ut? Han har definitivt haft lite längre "surfarhår", och har inte sällan kvar det rätt länge. Lite småhukande hållning i överkroppen, busblick, liiite "för stora" byxor, sneakers (ALLTID...ofta är dessa lite som samlingsobjekt för honom, en massa olika färger, mönster osv.) Armband ofta, även halsband ( exempelvis ngt surfinspirerat från typ aussie eller NZ). Han kan på senare år ha slutat åka snowboard/skateboard/BMX. Men på något sätt får han definitivt utlopp. Pojken måste få leka.

Boystory

Del 1; Musikern.

Ni vet den där ful-söta killen som gick i musikklassen på högstadiet? Han som såg blyg ut nästan jämnt och som på något sätt alltid verkade lite frånvarande. Konstant omgiven av tjejer. Inte för att han var populär, utan för att just musikklassen bestod av 90% brudar. Och "alla killar i den klassen spelade fiol". Trodde man då iallafall. Och en musikkille stod inte speciellt högt upp på önskelistan.
Förrän han drog av något snyggt gitarrkomp på någon julavslutning. Fast, tillochmed då så tittade de flesta på den där vrålbegåvade tjejen som sjöng solo.
Sedan började man gymnasiet, och lite beroende på vilken typ av gymnasium det var så började musikern särskilja sig ytterligare. Var det ett mycket estetinriktat sådant, så blev han säkerligen mer och mer "märklig"...klippte håret i mystiska, långa frisyrer (eller klippte det inte alls...för det gör inte Slash) hade t-shirts med svåra budskap och hängde med (de ännu konstigare) bild-esteterna i något hörn. Han syntes fortfarande lite töntig, eftersom han nästan alltid hade med sig en instrumentformad väska eller en bunt med noter, var han än befann sig.
På mindre "konstnärliga" skolor syntes han kanske inte på det sättet. Snarare skiljde man ut musikern på hans trasiga jeans , ELLER hans tvärtom VÄLDIGT propra kläder. Fortfarande omgiven av sina klasskompisar, mest tjejer och inte sällan med en freestyle i öronen.
Men det var under gymnasiet han klev fram på riktigt. Antingen så startade han och hans kompisar ett band. Ett band som spelade (covers) på lokala hak och/eller syntes i skolan när alla andra gick hem, "för de skulle repa".
Sen sjöng han på en skolavslutning, eller så dök han oväntat upp på någon sommargrillning och hade med sig sin gitarr. Svårt att motstå.
Han verkade så snäll gentemot alla andra och verkade faktiskt vara så mjuk som hans röst lät.
Han lyssnade inte på komersiell musik, visste alltid var undergroundspelningarna höll hus och vem man skulle prata med för att få komma dit. Han poppade till sig (klädmässigt) och steg i status för varje gymnasietermin.
Han ville satsa på musiken efter skolan. Han gjorde det, och fick han inte något stipendie eller kom in på typ Rytmus, så försökte han iallafall tills det inte gick längre (detta berättar han gärna i efterhand). Lyckades han inte så fortsatte han åtminstone med sitt band. Eller sin egen studio, där han gör dansmusik a´la P3.
Han är idag lite mystisk och introvert, men fortfarande med samma charmiga, sneda leende, samma förmåga att underhålla med det han gillar bäst. Det har hänt att han hängt i skivaffärer och lyssnat på skivor, fastän han VET att han inte ska köpa något. Eller kanske i någon musikaffär, "bara för att känna lite på instrumenten".
Han är killen som kan lyckas med att skicka en låt till dig (som bara är sååå du) utan att det blir cheesy, därför att det han väljer passar liksom perfekt in på dig...eller er tillsammans...eller ja.
Och hur svår han än försöker vara och hur tradigt det än blir att lyssna på all fakta om alla band som ingen (förutom han) känner till, så vet man ändå direkt när man ser honom att "där går en konstnär". Och fick han en remastrad version av sin favoritskiva i present, så började han gråta lite.
I vissa fall har den musiker som aldrig slog igenom med sitt instrument/sitt band/sin egenkomponerade musik och som tappat sångrösten efter alla vrål på obskyra konserter sadlat om till viss del och blivit DJ. Självklart.

Nytt inslag

Jodå, nu tänkte jag mig att mitt bittra singelskap ska resultera i ngt. därför har jag bestämt mig för att det blir krönikor. Om killar. jovisst. De där omöjliga varelserna som ändå på något sätt behövs. det finns en rad olika (stereotypiska) varianter. Jag ska ge min syn på dessa. på mitt sätt. Snart kommer den första.

Over and Out

Excavator

...eller något liknande hette ett av verktygen som tandläkare André använde sig av i käften på mig imorse. Trots att jag lyckades få vatten i hela ansiktet, få ett vasst verktyg i gommen, så att en tårkanal gav upp och skickade störtfloder ur ena ögat (varpå tandsköterskan blev rädd och trodde jag grät) och att munnen fortf. inte är helt fri från bedövning, så är den där bedrövliga tanden hel igen, och det var ju för väl.

I övrigt då? Nja, en trevlig fredag som, tack vare OS-invigningen slutade sent. En hemma-lördag/söndag (hej, ondskan) och så nu måndag då.

Jag har varit fortsatt hyfsat duktig med mitt träningsupplägg. Dock inser jag att fem dagar i veckan kanske inte var realistiskt att börja med, bara sådär. Jag ligger just nu på 3 stabila löp-dagar och lika många eller fler bollpass. Bra där. eller?

Jag har vid tre tillfällen sett en man på min gård som sportar svarta, blanka loafers med (håll i er) VITA TUBSOCKOR till, och naturligtvis för korta byxor. Fashion bor på Östergård.

Ledsen är jag också att min mobil inte verkar vilja mobilblogga, det är ju då jag är som bäst.

Over and Out

Alexander

Eftersom det blev så att du gick ifrån oss alltför tidigt, och eftersom jag aldrig fick ta adjö på riktigt.
Jag älskar dig som den bror du var för mig, och saknar dig om möjligt ännu mer.
För varje dag som går så förstår jag hur mkt du betydde för hela mig och hela mitt liv, och hur mycket du påverkade mig och andra till det positiva. Det får på något sätt vara ett ljus i mörkret, trots att inget bra kan komma ur att vi förlorade dig. Jag älskar dig, saknar dig och vill bara få en garanti att det blir som vi lovade varandra, "du och jag ses på andra sidan, min bror"

All min kärlek till din fina familj, som har det svårare än jag varenda dag.