Ibland känns det som att jag är den där markeringen mitt på repet i en dragkamp.
Jag slits så hårt mellan det ena och det andra, och jag har ingen egen vilja.
Jag kan inte avgöra vad allt betyder, och ibland vill jag bara spola tillbaka till när jag hade någon form av konroll...
Till morgnar när jag vaknade hos BeachBoy "ensam" i sängen med trassliga lakan, espressodoft i näsborrarna och ett leende på läpparna...(så är det inte längre)
Åtminstone till när jag kunde kasta armen över någon när klockan ringer...så är det inte heller längre...
JAg försöker se bort från saker jag haft....men ibland slår de helt enkelt igenom.
Over and Out
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar